Elevkonflikter

Igår gick jag emellan ett bråk. Ja, delade två personer åt. Jag var inte på skolan utan utanför den. Eleverna var på väg hem. Idag löste jag det för eleverna att lösa sin konflikt. Jag gjorde så här:

Dag ett – jag delade på dem som slogs och hotade varandra om att slåss. Jag hade förmånen att lyssna extra noga på en av dem som hamnat i bråket. Jag lyssnade mest. Jag lyssnade och tittade. Såg tårar och skakiga händer. Rädsla, sorg och ilska. Jag såg också ögon som vädjade om stöd och hjälp. Hjälp att lösa konflikten. Att hindra den från att bli större.

Dag två – Jag tog mig en morgonpromenad till de klassrum där eleverna befann sig. Jag talade under dagen med var och en av eleverna. Jag rusade inte in på lektionerna för att konfliktlösa. Jag lät båda två vara ledsna och arga på var sitt håll. Jag sa att jag skulle finnas till för dem att prata med mig närhelst de behövde. Jag visade detta genom att ha ögonkontakt som handlade om stöttande och närvaro. Då kom en av eleverna och sa

– Jag vet vad som kan göra det bra. Jag har tänkt.

Jag lyssnade och tänkte att eleven hade fått chans att sansa sig, funderat, kommit att vara mindre ledsen, mindre arg, mindre rädd. Och hade själv en lösning.

Jag talade med den andre eleven. Han hade också tröttnat på att inte blivit sams. Så han hade tagit sin tid och sökt upp den andre eleven. – Vi är kompisar nu, sa han.

Jag samlade de två. Vi hade ett samtal om vad vi behövde för att mötas igen. Jag tror jag gjorde annorlunda. Jag brukar agera i stridens hetta – som om det är möjligt. Det finns bara känslor och inga tankar när man är ledsen och arg. Jag vill heller inte klandra, hitta syndabockar och skapa sådana etiketter som jag sedan alltid ser till att påminna mig om då eleverna hamnar i konflikter. Jag vill se hur vi kan lösa konflikterna i eleverna och runt dem och att de själva får möjlighet att kunna berätta. För elever kan berätta. De behöver bara tid.