Barnen i ett land där skjutvapen är en rättighet.
Barnen i ett värld där de ska skyddas från allt av eget klättrande, trädkojor och litterära helvetesgap!
Barnen i en värld där reklamord är lättlästa och rubriker är som DÖD, MORD, KNIV är de mest lättlästa men svårbegripliga och orolighetsskapande.
Barnen i en värld där de vuxna har en detaljerad plan som gör barnen till projekt för framtidens olösta problem och den oron.
Barnen i en värld där sagornas dolda läkningsprocess inte blir alla barns egendom, eller sagornas tankevärld som speglar verkligheten och betydelsen av att vara människa är gömda och glömda.
Barnen i en värld där snabbmaten sätter sina spår och där middagstiden inte blir den långa stund av gemenskap och inlyssnande av vad alla har varit med om, om och om igen.
Barnen i en värld där deras kompetens diskuteras med i verkligheten ifrågasätts. Vad kan barn och varför kan de det de kan?
Barnen i en värld där samtalen ständigt avbryts med mobila enheter som går före allt. För det sociala ögonblick med barnet och barnets blick, fråga, smådiskuterande, prat för att prata sig in i verkligheten är en social aktivitet som händer här och nu, med vuxna som lyssnar mycket noggrant.
Barnen i en värld där de svälter några år av sina liv och sedan är det slut.
Allas barn och ingens barn. Barnet på tunnelbanan i en välfärd har klappande hjärta.
******************************************
Jag kände mig dyster. Jag kände mig dyster.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tack. Det var skönt för hjärtat att läsa.