Edward Hopperutställningen

Jag hade förmånen att se Hopperutställningen i Paris. Jag hade också förmånen att lyssna till berättelsen om konstnärskapet och om influenserna. Berättelserna vidgade min ringa förståelse för de målningar jag fick se, ja egentligen visste jag inget. Bara för att jag tidigare sett betyder inte att jag har kunskap om.

Varje målning utelämnade utrymme till mitt eget möte, min egen förståelse, min egen medkänsla. Jag var djupt tagen. Vid sista målningen syns två comedienner. De är små. De tittar ut mot mig. Betraktaren. Ger mig livets finger. Gycklarnas svar. Jag grät. Både av glädje och av sorg.

 

Vad tror vi att vi vet? Vad tror vi att vi kan? Vad vet vi om människan när vi ser på konsten? Vad vet vi då vi tror oss känna varandra? Vad tror vi att vi vet? Inget vet vi. Vi kan klä i ord, vi kan föreställa oss, vi kan leva oss in i  – men svaren kommer alltid att ruckas på, skakas om, förändras och överges. När vi försöker ringa in något eller någon kliver objektet ut ur cirkeln – kräver att vara ett subjekt. Något eget. Något suveränt. Något obekant.

 

 

Det här inlägget postades i Bildpromenaden, Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.