Barndomsminne om en utställning

Postat den 05/01/2013 av Anne-Marie Körling

Min mamma tog mig till en hel hoper med kulturevenemang. Jag såg Ingmar Bergman regissera, jag hälsade på konstnärer som ännu inte blivit kända, jag var på utställningar jag inte förstod mig på och så var det den där utställningen på Nationalmuseum.

Jag var inte gammal när jag släpades dit. Jag var inte gammal när jag inte ville släpas ut och hem igen. Min mamma lät mig vara bland målningarna. Hon var själv intresserad och hänförd. Utbrast – Titta på den här! Jag är alldeles tagen. Och jag tittade för att se vad som gjorde min mamma tagen. Någon liten detalj kunde jag förstå mig på. Och jag tittade, tittade, tittade. Vi såg också en film. Där fick man se hur konstnären målade, åt, samtalade med människor, besökte teatrar. Han målade med en tandborste minns jag. Lade färg på tandborsten och drog sedan över borsten med en kniv. Färgen kastades mot målningen.

Hemma gjorde jag samma sak. Lade tandkräm på tandborsten. Drog med fingret och såg hur väggen fläckades av jämna och ungefär lika stora prickar av flourtandkrämen.

Jag har än idag starka minnen av den där utställningen. Genom den kom jag att se andra utställningar. Inte av motvilja och tvång. Utan av medvilja och nyfikenhet.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Mamma har också en mamma
  2. Samtalet och kommunikationen som lär mig
  3. Skolminne: Stämde inte in med bilden
Det här inlägget postades i Skriver om ditt och datt. Bokmärk permalänken.

Ett svar på Barndomsminne om en utställning

  1. Christer Andersson skriver:
    05/01/2013 kl. 2:17 e m

    Kulturupplevelser i alla former ger tanken en riktning. I någon riktning. Inte sällan en oväntad sådan. Har man turen och förståndet att vara närvarande då man närvarar kan tanken bli varande, liksom bygga bo och bli en del av ens tänk. Sådana delar bör man samla på sig högvis utav.

    Var i New York för en tid sedan. Traskade då rakt på tvenne gatumusikanter i ett av stadens mer trafikerade gathörn. Utrustade med akustiska gitarrer suddade de ut storstadslarmet fullständigt. Det var inte bara det att de spelade bra, för det gjorde de. Utan det som trollband mig var den intensitet, den glöd och passion de förmedlade. Jag blev tagen.

    Så skulle jag vilja att eleverna kände då de lämnar mitt klassrum. Att de varit med om någonting. Något viktigt och värt att vårda.

    (Stötte helt nyss på din blogg och håller som bäst på att läsa mig igenom den. Mycket tänkvärda ock kloka ord… Dessutom mycket trevligt språkbrukande) / Christer

Kommentarer är stängda.