Skolminne: Stämde inte in med bilden

Jag var nio år. Hade bytt klass. Det var under den skoltid som man arbetade i grupparbeten. Man började göra om klassrummen från bänkradernas framåttittande till bord om fyra. I stort sett var allt som vanligt trots det. Jag minns inte att man berättade för oss elever vad detta betydde för oss. Tystnad äskades trots att man satt ihop och skulle diskutera, grupparbeta.

Jag minns en bild lektion. Läraren målade ett spindelnät på tavlan. Vi var 28 elever som skulle rita spindelnät. Spindeln skulle vara i mitten. Spindel och spindelnät var uppgiften. Vi använde kladdiga kritor, oljekritor. Jag hatade oljekritor. Jag målade hellre med pensel. Men man fick inte välja. Man fick använda det som läraren sa. Sedan fick man ett ritpapper. Det var allt. Och klassen producerade spindelnät. Teckning efter teckning sattes upp på väggen. När det väl kom till mitt spindelnät så sa läraren stopp och belägg.

– Ditt spindelnät ser inte ut som alla andras spindelnät, sa läraren. Titta själv!

Jag tittade och tittade. Jag såg inte några skillnader. Jag såg inte varför mitt inte passade in. Jag såg de andras spindelnät. De var fina. Jag såg mitt och insåg att jag på något vis hade misslyckats. Med vad visste jag inte. Min bild kom inte upp. Jag mindes skammen. Men jag förstod inte anledningen.

Idag vet jag att jag ritade bågarna fel. Jag såg inte det jag skulle se och så har det nog varit sedan dess. Jag stack ut redan som liten elev. Fast jag gjorde allt jag kunde för att inte göra just det. Jag ville vara lika, anpassad och följa mainstream. Ja, jag visste inte vad mainstream var då för vi använde liksom inte några andra ord än de svenska, jag visste bara vad ordet gemenskap var och vilket pris det hade. Mitt betyg i bild blev lågt. Det bättrades på i årskurs sju, åtta och nio. Där hade vi en lärare som utmanade oss att göra precis tvärtom. Våga ta ut svängarna vilket var en ny utmaning för oss elever. Vi hade lärt oss att följa  med utan att någon följde oss.