Skam

Jag läste i Tor Wennerbergs bok – VI ÄR VÅRA RELATIONER (2010) om skam (och jag tänker fritt utifrån vad jag nu minns).

Det är när man känner den där glädjen, viljan att dela med sig, glädjen över att visa upp för den man har en nära, nära relation till – och blir avvisad – som skammen kryper sig in i det inre. Det handlar alltså om ett avvisande av den där glädjen som man önskar dela med sig av.

Jag tänker genast skola. Hur tar vi emot våra elevers arbete, deras stolthet över vad de gjort.

Och minnet av min egen spindelteckning. Jag hade ritat en spindel i ett spindelnät. Jag vet att jag tyckte om min spindel och mitt spindelnät. Men då mitt spindelnät inte liknade de andra barnens spindelnät, jag hade ritat själva spindelnätet åt fel håll, så tyckte fröken att min teckning inte kunde sättas upp bland de andra elevernas teckningar. Hon sa att jag skulle lägga undan den tills jag hade lärt mig. Det obehagliga var att det tog många år innan jag vågade visa upp vad jag ritat och tecknat. Det tog i själva verket nästan 35 år. Och jag minns hur den där känslan av skam smög sig in i mitt väsen. Skam för ingenting att inte ha förstått, inte blivit bekräftat i min lycka över mitt spindelnät.

Jag var fast. I det jag själv skapat och i relation till som inte tog emot.

Anne-Marie