Låt oss säga att du ville lära dig ett helt nytt språk.
För att göra det måste du skriva in dig i skolan. Det är nämligen skolplikt. Du får en lärare du inte valt. Du är glad att du är där du är och tänker att du säkert ska få lära dig. Du får en bok som förmodligen är en bibel. Det är ur den allt ska hämtas. Du får en annan bok där du ska skriva ned det du lär av ord. Du får inte småprata med din kamrat intill. Du ska lära dig språk självständigt. När läraren säger att du får prata ska du göra det. Då får du säga något som har med det läraren frågar. Du får använda dig av språket. Då du talar blir du tillrättavisad. Du talar inte riktigt som förväntat. Helt plötsligt inser du att du inte ska lära dig utan du ska kunna. Läraren ser på dig med en misstänksam blick. Du känner att du inte kan.
Nästa gång läraren frågar räcker du inte upp handen. Istället får du hjärtklappning och försöker göra dig osynlig. Du vill inte sitta längst fram längre. Snarare lite längre ifrån. En dag får du veta att du ska få ett prov på dina kunskaper. Du går hem och läser så det står härliga till. När dagen för provet kommer har du hjärtklappning igen. I korridoren ber du en studiekamrat förhöra dig igen. Det går bra. Men när du stavar missar du en del bokstäver. Men det går att förstå vad du menar. Ditt prov blir rättat och du har många bockar i kanten. Du har haft ditt första prov. Det gick inte så bra. Nu börjar du undra om du är dum i huvudet. Du börjar också undra om det inte var lite feltänkt av dig att vilja läsa det här språket. Du tycker också att läraren har fula kläder. Det hade du inte tyckt i början. Vid uppropet hade du tyckt att läraren var en glad lärare med fina kläder. Framför allt talade hon så fint om själva språket ni skulle få lära. Få lära tänker du samtidigt som du känner att du inte alls får lära. Du blir bedömd vid varje försök. Och jovisst, du vet själv att du inte kan. Men du trodde att du skulle få lära. Nu tror du inte det längre. Nu tänker du att du inte kan och det tänker du inte visa upp gång efter annan.
Plötsligt sitter du längst bak i klassrummet. Du har tagit fram din mobil och tänker skicka ett sms eller två till din bästa väninna på båtklubben och sedan när du ändå är i farten se till att boka en flygresa eller så till något varmt land där du kan koppla bort studierna. Läraren ser att du inte är intresserad. Du hör ditt namn utropas. Tonen är lite argsint och irriterad. – Jo, jag är med. Jag lyssnar. Så svarar du. Men dina ögon besvarar ointresserat lärarens blick. Så en dag säger läraren till dig att stanna kvar då de andra går hem. Du försöker säga att du har bråttom att hämta dina barn på dagis. Men läraren säger att det här går före allt annat. Du får höra att läraren oroar sig för ditt bristande intresse och att du inte är ett föredöme för de andra. Du blir arg. Du försöker försvara dig. Men läraren säger att hon kommer kontakta din man för att be honom komma hit och så får vi se hur det kan lösa sig för dig. Du rusar till dagis och hämtar hem dina två gråtande barn och väntar hem din man för att förklara för honom att ni tillsammans måste tala med läraren. Vilket ni gör. Din man säger att han vet att du kan mer språk än vad du får visa upp i skolan. Han ska försvara dig. På mötet blir det inte så bra. Läraren har skrivit ett åtgärdsprogram åt dig. Du ska få gå till en annan lärare för att komma tillrätta med dina brister. På vägen hem är du arg som ett bi. Du säger dumma saker som du egentligen inte vill säga. Din man säger att – det blir nog bra ändå ska du se.
Så kommer den där dagen då du får en resurs. En god pedagog som är snäll. Pedagogen kommer in och hämtar dig. Hon ropar upp ditt namn. Du sitter precis i ett grupparbete där du trivs men du måste lämna sällskapet för din egna lilla lektion. Specialläraren tittar menande på den ordinarie läraren när du gör miner av besvikelser. Du vill verkligen inte lämna din grupp. Men du måste. Du drar dina ben efter dig. Du börjar tycka illa om det här språket du en gång önskade lära dig. – Hur kunde jag vilja det? säger du högt. Din alldeles egna pedagog tröstar dig. Du får nu sitta avskilt och titta in i samma papper som du tittade ned i någon termin tidigare. Du får också läsa i samma bok igen. Fast långsammare. Du har en medläsare och en arm om din okunskap. Men … Du måste komma ikapp. Du känner dig plötsligt stressad. Du måste skynda. Den egna pedagogen är snäll. Du får russinen ur undervisningen men i dig gnager oron för vad de andra gör i klassrummet. – Kommer jag få vara med? tänker du. Men säger inget. Du får däremot svårt att sitta still. Kan inte riktigt koncentrera dig.
Vid nästa utvecklingssamtal är det två pedagoger som talar om din oförmåga att sitta still. Du visar heller ingen respekt för de andra eleverna då du kommer tillbaka. Du säger att du försöker ta reda på vad de gör, att du inte vill missa att vara med klassen, att du kämpar med att känna dig utanför. Någon sänker glasögonen och ser över ramarna och frågar – Är du utfryst? Hur är det med dina kamratkontakter? Du får ta ansvar för ditt beteende och tänka på att de måste få studera de också. Din man är lite förvånad. Han vet ju hur du brukar vara sprudlande glad då ni har vänner på middag. Då ni går hem frågar han dig om varför du är som du är när du är på den här kursen.
På natten ligger du i sängen och tänker att du inte längre vill. Du vill hellre lära dig att dyka eller åka skidor eller springa 1000 meter på under rekordet som världsmästarna satt. Din man tycker du är duktig som du är. Men han är ju också din man. Älskar dig oavsett du kan språk eller inte. Du tycker inte att han förstår dig. Det säger du åt honom. Han säger att i hans ögon är du bra även om du inte kan det där språket eller inte. Du snäser av honom med att säga att du är värdelös.
Du får nu höra att ni har vikarie. Då vikarien läser upp alla namn höjer han ett varnande finger vid ditt namn. Aha, där är du. Du är den som den ordinarie läraren varnat för. Vikarien tänker att han minsann vet hur slipstenen ska dras i den här gruppen. Du blir trött och lägger upp fötterna på stolen intill. Du får lust att skrika och gör det:
– När är det rast?
…
Ja, jag skrev att det var en mörk, mycket mörk historia. Jag tror egentligen ingen ville att det skulle bli så här. Inte jag heller.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
