Den digitala verkligheten, utanförskapet så skrämmande

Jag hälsar på en liten ensam tant. Hon har huvudet på skaft och ett levande intellekt. Ögonens kraft borta. Hörseln kvar. Kroppen står på ett gott ben och ett ont. Jag får kaffe serverat i finporslin. Vi sitter i vardagsrummets röda möblemang. Jag i finsoffan. Hon i favoritstolen. Jag frågar om livet. Jag hör berättelser om ett yrkesliv. Ett långt. Ett värdefullt. Jag hör hur sorgen över att inte ha ett arbete ersätta av väntan och ensamhet.

– Om jag bara kunde se kunde jag arbeta. Jag lärde mig nätet fast jag är så gammal. Jag kunde ha fortsatt. Men utvecklingen går så fort. Och jag är för gammal.

Jag hjälper till att assistera vid telefonen. Den gamla tanten behöver ringa. Hon ringer fem samtal vilka besvarar henne med röster som är automatiserade. Hon ska själv orientera sig vidare. Allt är digitalt. Allt är för människan att själv hitta och förstå. Det ska tryckas på knappar. Under varje siffra öppnar sig en ny värld att välja bland. Jag ser hur den späda kroppen gör sig beredd att tala med en levande människa. Jag ser hur den späda kroppen sjunker ihop. Uppgiven.

– Inte ens min bank kan jag ringa till. De visste vem jag var en gång. Nu är jag ingen om jag inte har en egen dosa. Vet du vad det är för dosa de pratar om?

Och i den här världen orienterar jag mig ledigt. Jag har min dosa. Jag har mina siffror. Jag är digital. Det betyder att jag ständigt måste uppdatera mig. Den här världen som inte syns är större än den verkliga. Så tänker jag då jag är hos den lilla tanten.

På vägen hem googlar jag på min telefon, tar emot några mail, kontaktar en vän och ser att verkligheten kommer närmare mig med några klick. Bara för att jag kan. Bara för att jag har redskapen.