Den lilla flickans blick

Jag är på tåget. Jag ska köpa kaffe och en lussebulle. Står i kön till bistron. Framför mig står en kvinna och en liten flicka. De har lite varor framför sig; yoghurt med flingor och sylt, chipspåse och dricka. Nu ska de betala. De tar fram ett kort och sätter in det i automaten för att betala. I kassan står kvinnan som ska genomföra betalningen. Kortet fungerar inte med pinkod. Nu säger kvinnan till. Pinkoden? Det ska vara en pinkod. Det fungerar inte. Och kvinnan vet inte hur hon ska betala. Det blir snart ganska obehagligt att lyssna till detta. Det svenska språket blir inte mer begripligt för att det talas med en vassare ton och med en gällare stämma. Flickan såg ömsom på sin mamma och ömsom på kassörskan. Jag betalar för dem, sa jag. Jag betalar. Utan att vända sig mot mig fortsätter kvinnan i kassan att tillrättavisa de två som ännu inte kan tala eller förstå svenska. Fyra gånger säger jag att jag betalar. Ingen notis. Då ber jag om uppmärksamhet. Jag säger att jag betalar. Jag får en blick som vore jag värd mindre än inget. Jag står på mig och betalar och tänker att det är gott att barnet och mamman inte förstår det svenska språket. Jag sörjer att de kan läsa av ansikten och kroppsspråk som inte är vänliga. Jag betalar. Förklarar att maten nu är deras. Det gör jag med gester och leenden. De blir glada. Flickan börjar prata ivrigt med sin mamma. Glad. Jag lämnar dem.

Jag sitter och tänker på händelsen. Många känslor i kroppen. Dricker mitt kaffe, äter min lussebulle. Då ser jag en liten flicka gå i tågvagnen och titta på varje person. Hon vinglar i takt med tågets rörelse. Så ser hon mig. Hon kommer fram. Ställer sig nära och räcker fram sina händer. Hon har pengar i dem. Kronor och sedlar. Hon vill att jag ska få dem. Jag ser in i hennes små ögon, tar om hennes händer och känner hur smal hon är. Säger att jag är glad över att hon finns och att hon gör det hon gör men att jag inte vill ta emot pengarna. Jag vill ge dem det de fått. Hon ser på mig länge och säger att jag är ”very nice” på nylärd engelska. Hon är så liten, så liten. Hennes ögon så stora mot världen. Jag ser in i dem. Tänker på Gunnar Ekelöfs dikt: Verkligheten! Du kan röra den med handen. 

This entry was posted in Barns rättigheter. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.