Den lilla, lilla luft som finns i skolsystemet

Den luft som finns i systemet, alltså i läroplan och kursplaner, det HUR som ingen fick röra med ord, den tilltro som fanns för lärarens profession syns det alldeles för lite av.

Jag tänker att vi lärare måste erövra läroplan som något vi tillskriver oss själva att bära, lära och utveckla. Kursplanerna skriker efter massor av omsättande och det stora HUR som bara lärare kan. Det finns inte där nu. Men lärare läser krav och tittar på de kunskapskrav som ställs på eleverna och bävar för dem. Lärare upplever sådan stress att de inte läser kursplanernas innehåll och ser vad de redan gör och att de redan genomför det som står där. Och har gjort sedan länge. Nytt har tillkommit förstås, men mycket annat är jämförbart med tidigare kursplaner. Bokstäverna, kartan, skönlitteraturen finns där nu som då.

Vi bör anta ett annat perspektiv för att klara oss inom professionen. Vi behöver våra lärarröster och våra kunskaper från klassrum och elever. Lärare har något att säga om Skolsverige. Och ska göra det.

Det står i Läroplanen Lgr 11 att ”lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder utvecklas.” (Lgr 11, s. 11)

Det finns en mängd möjligheter i den här stycket. Något vi lärare kan vila mot och åberopa då vi prövar andra undervisningsformer i våra klassrum, delar erfarenheter med varandra och undersöker vad forskarna säger om vår praktik. Vi ska också erkänna vårt värde i debatten, som unika språkrör för hur det är i verkligheten, inte böja oss under visioner som inte är möjliga eller inte leder till det vi har i uppdrag eller den undervisningsform vi drömmer om.

Vi måste också erkänna vår rätt att ur djupet säga nej. Nej till för många nyheter på en gång, Nej till möten vars innehåll tynger ned snarare än lyfter upp, Nej till saker och ting som inte bidrar till det läroplanen säger.

Det är inte hållbart att styra skolan för mycket tänker jag. Det må fungera med schemastärkta ämnen i högre stadierna men inte i de lägre. Det ska vara mer av frihet till lärarkåren att tillsammans med eleverna forma undervisningen. Det krävs både utrymme och kunnande för att omsätta läroplanens vackra text om ”Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbered eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras (elevernas) förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen och få välja kurser, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar.” (Lgr 11, s. 8). Om det ska bli möjligt måste lärarna skapa detta. För att göra det måste taket vara högt i klassrummet.

Barn och unga möter vuxenvärlden i lärare. Och ibland är vuxenvärlden inte stor för barn.  Det är i skolan de vuxna finns. Det är i skolan vi möts över generationer. Och barn behöver vuxna. Därför måste lärarna värnas, lyssnas till och tillskrivas sina förmågor att undervisa och lära i klassrum.

Och alla de lärare som ni säger inte kan, inte gör och inte vill. Jag har ännu inte träffat en sådan. Lärare vill, kan men vågar inte. Vad kan man göra? Vad får man göra? är frågor som uttrycks ibland. Jag skulle säga att allt är möjligt! I klassrummet, med eleverna och i ämnet. Vi måste tillåtas att fråga varandra, inte kunna men skapa möjligheter att lära i det vi gör och tänker om vår skolvardag. Och vi ska kliva rakt in i lärarrollen, pröva den och fundera över vad och hur man klär sig i en roll med värdegrunden som golv.

Jag är inte säker på att vi kan fortsätta som vi gör just nu. Det som krävs av lärare springer inte ur professionen. Det är krav utifrån. Och under sådana böjer man sig lätt. För att gå av. Och de lärare som känner yrkesglädje måste få bevara den. Vi har inte råd att se den gnistan och lågan slockna.

Jag talade idag med en lärare som hade några år kvar till sin pension. Ögonen glittrade. Hon var glad. Stark. Och hon tyckte om sina elevers röster och lärande. Med många år i yrket är hon en lärarröst med traditioner och vingar, ständigt där med nya elever och nya förutsättningar som ges tillsammans med dem.