Under känslornas storm och efter.

lånat

Ett barn satt för sig själv. Kroppspråket var tydligt. Lätt att läsa av. Något hade hänt.

Men vilka känslor fanns i kroppen? Var barnet arg? Ledsen? Jag slog mig ned. Intill.

Satt tyst en stund. Sträckte fram min hand.

– Visa mig hur du känner dig, sa  jag. Kläm på min hand. Är du arg?

Barnet klämde på min hand. Klämde hårt. Släppte taget.

– Ta min hand igen, sa jag. Kläm på min hand om du är ledsen?

Barnet tog min hand. Klämde hårdare. Hårt.

– Jag förstår, sa jag. Du är väldigt ledsen.

Sen satt vi tysta. Länge.

Då vi skildes tittade barnet upp i mitt ansikte. Det arga var borta. Det ledsna likaså. Vi delade på oss. Jag gick åt mitt håll. Barnet till sitt.

Plötsligt kände jag hur någon kom springande. Innan jag förstod vad något kände jag två barnarmar sluta sig om mig. Jag kände ett ansikte trycka sig mot min rygg. Sen släppte barnet taget. Sprang vidare. Barnet hade tagit en kram. Tankat sig själv med en kram.

Inte alltid måste allt utredas, det av sorg och ilska, utan få kännas. Att bara vara där när det känns som svartast. Det är efter känslornas storm vi kan prata. Inte under den.

Det här inlägget postades i Barns sorg är randig, Kommunikationen och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 svar på Under känslornas storm och efter.

  1. Helena Roth skriver:

    Blir närmast rörd till tårar – du förmedlar så väl faran med att agera i känslostormen. Oavsett om vi är förälder/barn eller lärare/elev. Så viktigt, så klokt och så givande att bara VARA i den stunden.
    Sen kan vi ta hand om ev rester, konsekvenser, åtgärder och handlingar. Om det behövs. Ofta ofta är det ju så att när vi väl kommit ur känslostormen så ser vi att världen inte alls går under, kanske inte behövs någon handling alls ens en gång.
    Tack! Igen!

  2. anna eriksson skriver:

    ”Där det finns tid, där finns det ögon som ser”. Det är viktigt att vi tar oss tid, att se.

    Brukar tänka på det min kloka (då 11 åriga dotter) sa till mig en kväll efter att hon fått lätta sitt hjärta över någonting som bekymrade henne. ”- åh vad skönt, det känns som att bära på två tunga kassar och så får jag ge en till dig” Tänkte på de hon sa. Precis så är det, det är inte alltid bördan försvinner, men den blir lättare att bära om man delar den.

  3. Anna Kern skriver:

    Ibland pratar vi sönder vår viktigaste kommunikation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.