Trösten i att vara två

Anne-Marie och en ledsen elev

Jag såg eleven. Ögonen ledsna. Kroppen lite tung. Jag gick eleven till mötes. Inga ord kunde vi göra oss förstådda med. Kroppspråket fick tala. Jag visade med mitt ansikte; sur, arg, ledsen, glad. Eleven visade på ledsen.

Då satte vi oss på trappen.  Sitta intill. Vara tyst. Bara humma lite tryggt. Eleven kom närmare och närmare, kröp in i min famn, höll sig tätt intill, plötsligt smög sig elevens hand över mitt knä, tog min hand i sin, höll den hårt, hårt. Vi satt stilla i ett oändligt långt ögonblick. Jag lät allt bara vara där. Inga åtbörder. Inga ord. Inga gester. Stilla. Eleven tryckte sitt huvud in mot min arm. Grep hårdare om min hand. Jag höll, höll mig nära och intill. Plötsligt ställde sig eleven upp. Gick sin väg. Rakare i ryggen.

This entry was posted in Barns sorg är randig, Sorg. Bookmark the permalink.

One Response to Trösten i att vara två

  1. magdaradtke says:

    Ibland behover man bara finnas där

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *