En morgon kom en liten elev med sina tårar. Redan i godmorgonhälsningen kände jag sorgen. Jag läste en liten högläsningsberättelse och under meningarna jag gav mina elever såg jag på eleven. Det var något tungt. Jag höll mig beredd och öppen. Så när rasten kom ville eleven inte gå ut. Frågade om det var ok att vara inne i klassrummet. Jag sa att ibland är klassrum bra platser att ha rast på. Eleven kröp upp i soffan. Jag frågade om eleven frös. Eleven nickade. Jag tog min stora jacka. Bäddade om eleven som nu lagt sig ned, med huvudet tryckt mot en kudde, omsluten av soffans kuddar, längst inne i hörnet. Tårarna började komma. Jag satte mig intill. Jag höll min hand på elevens skakande axlar. Sa inget för att hindra sorgen. Hindrade inte eleven från att gråta. Jag satt där. Inget mer. Jag var medveten om att min närvaro skulle vara riktad. Jag tänkte inte gå. Jag tänkte stanna.
– Min kanin är död!
När en kanin dör så dör något mycket viktigt. Resten av förmiddagen låg eleven under min jacka. De andra eleverna förstod att det var något viktigt som hänt eleven. De visade sin medmänskliga förståelse och eftersom jag lät sorgen finnas så lät eleverna den också finnas. När två lektioner hade gått, två raster hade varit, hoppade eleven plötsligt upp och ville vara med på lektionerna och ville vara med på rastens lek och samtal.
Barns sorg är så randig. Så randig. Känslorna i skolan är inte farliga. Det är gott med soffor att krypa upp i. Det är gott med värme att krypa in i. Det är gott att tårarna rinner. Det är gott att bara få vara.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Den här texten berör mig verkligen.Sådant underbart sätt att bara låta känslan ta plats. Önskar alla barn sådana möten.Allt för ofta ber vi barnen stänga till o vara starka kanske vi vuxna inte vågar möta ?