Det var det där misslyckandet jag kände. Redan innan jag börjat sträva mot mål var målet ett hinder. Jag skulle överträffa mina tidigare mål. Och mitt nya mål var orimligt och orealistiskt ställt. Men satt.
Så när jag började (i det här fallet simma) så vilade redan motståndet i mig. Jag visste att jag satt ett högt mål. Visste att jag skulle få det kämpigt. Den sträckan jag brukade simma kändes också den motig. Varför detta motstånd tänkte jag. Jag undersökte vad målet gjorde med mig. Jag njöt inte av att simma. Jag tyckte varje sträcka kändes motig. Jag lyssnade på en inre röst som redan börjat klaga över hur lång sträcka jag skulle simma. Den vanliga sträckan, den bekväma och erfarna, kändes också tyngre.
När jag kände mig besegrad. Orken slut. Så kom bristen och känslan av att inte nå det jag önskade. De tidigare simturernas glädje kunde jag minnas. Den här simturen kunde jag inte njuta av alls. När jag bytte om kom bristkänslorna.
Så illa mitt höga mål passat mig. Så overkligt om jag kunde se till min förmåga. Om jag satt ett rimligare mål skulle jag uppleva mig kunnig. Om jag haft min ordinarie sträcka som mål och allt annat över det en bonus skulle jag känna mig stolt. Mitt mål var helt enkelt orealistiskt.
Jag har grubblat på mina känslor av brist, mina känslor av att inte orka, mina snurrande tankar om målet och inte själva vägen, om hur mitt mål inte alls gagnade min upplevelse utan förminskade den.
Lärare som planerar förklarar ofta lektionens kvalitet utifrån brist: Vi hann inte … vi skulle ha … om bara eleverna … Kanske hör det samman med att vi sätter för höga mål för lektionen. Vi kanske ska sätta oss och titta på vad som ägde rum under lektionen, vad vi faktiskt gjorde.
Min simtur blev en plåga. Jag simmade något längre än vad jag brukar men upplevelsen av att simma var borta. Hade jag anpassat mig till mina tidigare sträckor och tagit min utgångspunkt ur dem hade jag med glädje simmat längre. Överträffat mig själv. Om målet hade varit realistiskt och möjligt att nå. Nu glömde jag till och med bort att jag kunde simma den sträcka jag simmade.