De står framför mig, eleverna. De pratar oroligt, tittar sig omkring. De pratar oavbrutet. De ska ha nationella prov i muntlig framställning. De pratar på. Jag lyssnar på dem och går in i dialog med dem. Vill lyssna. Hör dem berätta om sina pirriga inre och ser in i ögon som är oroliga men glada.
– Berätta, säger jag.
De berättar. Jag tänker att de kan berätta om innehållet. De vet inte att de redan nu klarat av den muntliga presentationen. Jag är okunnig om det de ska berätta och de berättar om det som är sin uppgift. De berättar om varför, de berättar om att de förberett sig, läser i sina papper. De vet inte att de redan nu, under det samtal vi haft, har klarat av den muntliga uppgiften. Läraren öppnar dörren, ser vänlig och glad ut, och eleverna går henne till mötes.
Det kommer gå bra, mycket bra, tänker jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
