Jag ser henne sitta för sig själv. Ensam. Hon håller sig samman. Är rak i ryggen. Jag slår mig ned. Ler. I skolkorridorerna springer par om par. Hon sitter stilla. I år i Sverige. Ett år med svenska språket. Jag pratar på. Söker förklara med min kropp. Hon förstår. Berättar om flykt. Berättar om syskon och föräldrar. Berättar om snar skolflytt. Berättar. Och jag tänker att ett år i Sverige. Vilken förmåga att berätta med ett år i Sverige. Jag hoppas så att hon får berätta och prata utan att ständigt efterfrågas kunskaper i och om svenska språket utan att hon får prata med svenska språket för att berätta.
Jag ser henne sedan lite då och då i skolan. Jag gör stora leenden över alla bords- och rumsgränser. Hon skrattar.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
