Vad gör det med eleven att vi alltid berättar vad som är svårt och vilka svårigheterna är

– Vad tyckte du var svårt, frågar vi alldeles för ofta. Som om vi genast måste ta reda på vad eleven upplevde av motstånd. Och för att identifiera ett uppdrag där det felas en aning. Jag tycker inte längre om den frågan. Den är ställd i välmening men vad gör den för nytta?

När vi talar med eleven om uppgifter kan vi ställa kortare frågor:

– Berätta om den här uppgiften.

Det gör att vår egen värderingsfråga uteblir och öppnar upp för elevens svar. Våra frågor styr och det ska vi vara medvetna om. Som om det vore farligt att saker och ting är svåra. I vårt språk finns också våra värderingar och våra bedömningar. Om vi som lärare talar om det som är svårt och fokuserar på det lägger vi ett lock på, gör det svårare för eleverna att anta utmaningarna. Ja, om vi i lärkulturen också strävar efter rätt och fel och  inte ser till processer och tänkande samt hur vi förhåller oss till misslyckanden och prövande av nya kunskaper. Vi kan ju pröva med att lägga till ett ord i vår fråga om det svåra:

– Det här en underbar svår uppgift. Jag ska själv göra den. Och jag hoppas att jag misslyckas. Alla misslyckanden att lösa den firas med tårta.

Ja, det här lärde jag mig vid ett stort företag, världsledande: de anställer ingen som inte kan misslyckas. I misslyckandet finns alltid vägar till något nytt och rädslan för att göra fel hindrar inte längre att ta sig an uppgifterna som utmanar. I skolan ska processen synliggöras. Det är en väg att göra fel. En väg till att lösa hur att hitta rätt.

 

This entry was posted in Frågekonsten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *