Som människor, som människor.

Eleverna är ofta förklarade som dom. Och dom … är några vi kan se på med distans. Det går inte att spegla sig i distansen. Det går bara att spegla sig i dialogen, i ögonkontakten, i det verkliga mötet. Då … kan man ge eleverna de behöver. Barn är sina berättelser, sina livsöden och plötsligt kan vi lärare få det berättat för oss. Och när vi får det – lyssna in – ta emot – spegla – vara där, stanna kvar – upptäcka vem eleven är. Kanske upptäcka en människa. Kanske se det verkliga. Och förändras. Omskakas och låta sig bli berörd. Det behövs inga åtgärder, inga brandkårsutryckningar. Det behövs en stund av avstannande och sann och verklig närhet. Som människor. Som människor.

Det här inlägget postades i Kommunikationen. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.