Som människor, som människor.

Eleverna är ofta förklarade som dom. Och dom … är några vi kan se på med distans. Det går inte att spegla sig i distansen. Det går bara att spegla sig i dialogen, i ögonkontakten, i det verkliga mötet. Då … kan man ge eleverna de behöver. Barn är sina berättelser, sina livsöden och plötsligt kan vi lärare få det berättat för oss. Och när vi får det – lyssna in – ta emot – spegla – vara där, stanna kvar – upptäcka vem eleven är. Kanske upptäcka en människa. Kanske se det verkliga. Och förändras. Omskakas och låta sig bli berörd. Det behövs inga åtgärder, inga brandkårsutryckningar. Det behövs en stund av avstannande och sann och verklig närhet. Som människor. Som människor.

This entry was posted in Kommunikationen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.