Hur ställa frågor i en sårad organisation

Jag skrev igår ett inlägg om hur man kan vända läroplanens meningar till frågor och hur dessa frågor kan ställas i skolan, på olika plan. Frågorna är sonderande och framåtsyftande. Låt oss säga att vi ställer frågan för att undersöka det som är eller inte är i skolan och så samlar vi in de svar som vi själva ser och det vi själva har börjat se. Vi kan ge svar som är stora och små. Det viktiga är att vi delar och skriver ned det vi delar på skolan.

Men samma frågor kan tas emot som kritik. Varför ställs den där frågan till mig? Inte som undersökande frågor utan som frågor som är ställda för att skolan inte. Och så slår andra krafter till. Trotset att inte göra eller delta. Rädslan när man inte är säker på att man gör eller om det man gör kan räknas in. Osäkerheten på syftet med det som ska göras. Misstänksamheten för att frågorna ställs och det finns ett annat egentligt syfte med dem. Försvaret kan vara olika. Och ta olika uttryck.

Förhållningssätt till skolans arbete synliggörs och upplevs. Den sköra hinnan mellan person och lärarroll blir otydlig. Den måste vi ta på allvar. Dessa känslor måste få finnas. Men de får inte hindra utvecklingen. Därför krävs det mod och vilja. Mod som gör att vi tillsammans tar oss över osäkerheten. Vilja som vi kan uppleva om det vi gör inte handlar om att justera och reparera brist utan för att se på glaset för att undersöka dess innehåll och genom att ”smaka av det” antingen fylla på det en aning, eller späda ut det lite. Vi smakar på innehållet och gör det ihop. Vi kan skapa varandras förutsättningar genom att fråga för att vi är nyfikna, vill veta och tror att kunskapen finns i rummet. Inte bristen!

Skolan är en sårad organisation. Låt oss tänka att vi behöver omsorg och plåster. Dessa kan se ut som att vi inte ska utsätta oss för mer. Men jag menar att det ska vi. Vi ska sätta på plåster på skavsår som uppkommer då vi byter skor från något invant till något lite mer ovant. Vi ska visa varandra omsorg genom att skapa förutsättningar för kollegans enskilda tankar och enskilda utvecklingspotential och låta också den få finnas. Och känslorna är inte farliga. Vi måste härbärgera dem. Och fortsätta gå.

Jag tänker alltid ur ett Vygotskijperspektiv. Här ifrån börjar vi. Så här ser det ut då vi börjar. Vi har ett första steg att ta. Och då vi tar det har vi rört oss. Då kan vi stanna upp och se vad som förändrades, vad vi fick se och vad som ägde rum då det hände. Och om det ska vi skriva, prata och diskutera.

Skolans inre pedagogiska utveckling kan ske inne i skolan, mellan pedagoger och slutligen tillsammans med elever.

Det här inlägget postades i Föreläsningar jag ger, Om jag vore rektor, Pedagogik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.