Den där dagboken från 1994. Någon annans. Jag slår upp den 28 september 1994. Den dag då min mamma och så många andra försvann i Estonia. Jag läser om hur vädret var den 28 september och jag läser vad personen gjorde och tänkte. I några få rader står om olyckan. Den nämns och jag vill gärna läsa in att den berörde. Den 29 september står det i den okända dagboken att båten hade ett stort hål och att genom det strömmade vattnet. Det står också hur många människor som dog.
Jag läser med ett annat perspektiv då jag läser dagbokstexten. Jag läser hur det såg ut utifrån. Den där olyckan inte skrev in sig i det absoluta inre. Där annat också fick finnas. Den egna medicinen. Vädret och det stundande kalaset. Min egen dagbok från 1994 och den 28 september lyser tom de där dagarna. Det dröjer många månader innan mitt språk kommer tillbaka. Det dröjer månader innan jag kan spegla mig själv i det jag skriver. Och än i dag kan vattnet skölja över min text. Ett bogvisir saknas.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
