Jag började dokumentera 1998. Då begärde ingen det av mig. Ingen frågade efter vad jag höll på med. Ingen ifrågasatte heller. Jag ville följa lärandet från något jag givit till att se hur det blev för eleverna. Jag kopierade elevernas arbeten, satte in i pärmar och analyserade dem i relation till vad jag undervisat om. Jag tyckte det var roligt och intressant. Jag utbildade mig och fördjupade mig i hur eleverna lärde sig, vilka mönster jag kunde se och hur saker och ting kunde hänga ihop. Jag sparade favoritsidor ur mina högläsningsböcker, de sidor jag läst om, och om, och om igen, ivrigt uppmanad och uppmuntrad av eleverna. Jag är en mycket noggrann antecknare också idag. När det gäller klassrumsbesök skriver jag ned det jag hör och det jag ser. Gör kartor över verkligheten, skriver klockslag och hur eleverna ställer frågor. Jag försöker att tänka om det faktiska. Inte tvärtom.
Idag kan jag tycka det är synd att dokumentation blivit en sådan tyngd och börda. Att den efterfrågas. Den borde inte efterfrågas. Den är ett redskap för läraren. Inte för att den ska göras och bli gjord.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
