Kyparen står vid bordet. Jag har slagit mig ned. Får en meny. Innan jag hinner läsa den får jag frågan:
– How are you today?
Det är en vänlig fråga. Och jag blickar upp för att svara. Då kommer nästa fråga. Och nästa fråga. Jag känner ingen genuin nyfikenhet om min belägenhet eller hur min dag verkligen ser ut eller hur jag har det. Kyparen är högljudd. Ställer frågorna utan att titta på mig. Frågorna han ställer är allmänna och berättar något för alla som är där. Det är något med det där servila frågandet som gör att jag känner mig tömd. Frågor som riktas mot mig men som inte är avsedda för mina svar eller ens mina specifika önskemål. Det är ett koncept. Ett frågebatteri och jag är måltavlan för dem. Mina svar har ingen mottagare.