”Det hade varit diskussion i pedagojan, som det så ofta blir, och Malin Forst hade talat mycket och länge, som hon så ofta gör. Hon har något så ytterligtgående i sina åsikter, som redan det berör mig på något sätt – opassande! Den här gången hade hon häftigt och vältaligt som om hon glömde allting omkring sig, förfäktat ytterligtgående åsikter om våra skolkunskapers onyttiga natur. ( I och för sig är ju redan det överdrivet – även om de inte precis kan frälsa vår själ, kan de väl vara bra att ha för det! I alla fall vågar jag påstå, att hon menar något med det hon säger, hon pratar inte, som så många av kamraterna tror, bara för att ställa in sig hos lektor Senander.)
Efteråt kom i alla fall Dagny Ritzelius fram till henne och sade:
”Du håller då verkligen föreläsningar som om du vore professor minst. Är det för att visa din kolossala intelligens? Den känner vi väl till ändå minsann”.
Det var nästan otäckt att se Malin Forst efteråt: hon stod med huvudet böjt och axlarna hopdragna som en igelkott, och när hon äntligen såg på mig, syntes det att hon höll på att brista i gråt. Hon sa:
”Ibland vill man kasta sig ner på golvet och be alla om förlåtelse! Men där får man sukta, för när man ger efter och gör det – då är man förlorad!”
Ur Karin Boyes roman Kris, utgiven av Bonniers 1992
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
