Rätten att älska sitt barn

Körling fotograferade 2013

Då Ronja föds åskar det. Men Lovis, den lugna sjunger sitt barn till livet, ut i armarna på Ronjas pappa, den store rövaren Mattis. Det lilla barnet anar inte sin vikt, förstår inte sin omvärld, ser inte längre än in i de närmaste ögon, känner doft, hör röster och kan ana ett sammanhang. Ett litet barn håller man om. Det är ett annat hållande. Man håller för att barnet ska få känna kontakt, avståndet mellan barnets ögon och förälderns så att man kan se in i varandra. Det må åska, regna, blixtra och de må dansas, höjas glas och leverop. Det är den där omedelbara nära kontakten.

Jag tror det är viktigt att tänka på den, den att en pappa och en mamma känner så för sitt barn, i de allra flesta fall är det så, och att det som sägs om detta barn måste sägas i respekt för den kärlek och den relation som är förälderns till barnet. Då Rövarhövdingen Mattis låter Skalleper hålla den lilla, så kan inte Skalleper ens med värme och kärlek säga något otydligt om barnet, inte ens att

– Det är liksom ingen tyngd i  henne!

Det väcker föräldrarnas omedelbara försvar och skydd om sitt barn.

Jag skriver det här för jag minns en pojke jag tyckte väldigt mycket om. Han hjälpte mig i en verksamhet som var öppen för vem som helst. Hans ögon vänliga, hans förmåga att hjälpa till stor. Jag träffade hans mamma en gång, och stannade till för att berätta om hennes son.

Hon tittade på mig med oförstående ögon. – Menar du min son x? frågade hon. Jag nickade. Hon slog bort mina ord och sa att under hans skoltid hade hon aldrig fått höra något gott om honom. Inte ett ord om att han var en bra liten person. Därför avböjde hon min berättelse.

Jag tänkte på hennes rätt att älska sitt barn. Att älska det barn som var hennes.

Litteratur: Astrid Lindgren; Ronja Rövardotter, 1982, Rabén & Sjögren Bokförlag AB

This entry was posted in Ansvaret, Läraryrket och lärarrollen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *