– Jo, jag tänker så, sa jag. Att resurs kan du vara själv. Det menar jag också. Att vi lärare är den främsta resursen, alltid, alltid. Vi kan alltid knyta relationerna lite bättre, vi kan alltid börja med att göra människor av varandra i mötet med eleverna, hälsa och säga namn, uppmärksamma intresse, bejaka frågor som eleverna ställer, ta emot kontakten med eleverna oavsett hur den ser ut för den är kontakt om så lite trevande och med ett språk vi kanske vill höra mer vårdat.
Ofta är det relationerna vi kämpar med, inte med ämneskunskaperna, utan med relationerna. Och vi utmanas genom dem, med alla känslor i det inre registret vi bär på. Jag är också fast övertygad om att vi alltid, alltid vill göra det allra bästa av våra lektioner och våra möten med eleverna.
Då jag ser Leif Mannerström tar till orda om resurser rörande äldrevården och den mat man serverar och ger de äldre tycker jag att samma sak kan gälla eller prövas i skolan. Jag tycker vi pratar för mycket om vad vi behöver och inte vad vi har. Vi borde börja med att sätta ord på det vi gör, det vi kan göra bättre och hur vi kan bli bättre på att se elever och hålla dem i en läranderelation. Jag tror också att det är en resurs att tro på sig själv som resurs, dvs, vara den som kan göra skillnad.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
