Högläser mitt manus för en sjuåring. Den lilla sjuåringen lyssnar noggrant. Hon lägger sitt huvud över sina händer och jag ser blicken fara ut mot en horisont som inte alls är utanför utan innanför henne. Den där tankevärlden som nu tar emot texten och gör den större i hennes huvud. Hon tar emot mina vuxenord med den värdighet man önskar att varje barn fick möta de texter de skriver. Då jag frågande tittar upp mot henne säger hon:
– Fortsätt. Jag lyssnar.
Bättre respons kan jag inte få. Jag knäpper på den där värmen som finns i mig då jag högläser. Den som pulserar i mina meningar. Somligt förstår inte sjuåringen men hon förstår tillräckligt för att fortsätta att lyssna. Hon kan lyssna. Denna underbara gåva mellan människor. Det som gör att vi kan prata, samtala och breda ut våra ord inför varandra. Hennes inre rör sig. En annan horisont kan uppstå inom henne.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Oj! Jag blev alldeles tårögd när jag läste det här, och lyssnade samtidigt på låten The One and Only – Acoustic Version med Chesney Hawkes, kanske bidrog 😉 Tack för fina ord (som alltid).