Böckerna i de många språkens värld

– De hade inga böcker. Jag undrade över det. Barnen talade många olika språk. Vad tänker du om det?

Det var ett skolbesök någon hade gjort och frågan kom efter det besöket. Böckerna fattades. Det slog mig att det kan höra ihop med att barnen just talar många olika språk och att vi kidnappas i hänsynen till att det är så. Vi kanske inte tror att boken och läsningen kan förena och skapa gemenskap.

Vi ger inget av det gemensamma för att vi tror inte att vi kan eller att vi får. Böckerna som kan förena, genom såväl bildspråk som text, i högläst form och i uttala meningar ur böcker (det jag kallar muntlig skrivning) uteblir. Barnen och eleverna blir hänvisade till kursböcker och till det talade språket. Då vi högläser ger vi skriftspråket i talad form, men vi använder inte talspråket utan skriftspråket.

Vi är mycket medvetna om att befinna oss i elevens närhet, att inte utmana för mycket men jag tycker precis tvärtom. Vi ska utmana mer genom att ge mer. Samhället utanför skolan kräver mer av eleverna och vi måste också göra det. Det betyder inte att vi ska drilla eleverna att lära sig språket utan att vi ska berätta och ge språket ur böcker eleverna själva inte kan läsa. Som uttolkare och högläsare är vi eleverna närmast och där kan varje ord betyda skillnad.

Elever vill lära sig. Barn vill delta. Genom språket kan de göra det. Det betyder att vi lärare måste ta varje tillfälle i akt att ge språk, fler ord, mer liknelser, större sammanhang än den eleven befinner sig i. Högläsning är att ge språk och gemenskap. Vi kan det!

Därför behövs böckerna. Därför behövs gemenskapen.

 

This entry was posted in Boken i undervisningen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>