Med anledning av Pisarapporten; Körling frågar Ellen Key

Anne-Marie Körling frågar Ellen Key: Nu har Pisarapporten kommit och jag måste ställa dig ett par frågor rörande elevernas läsning. Hur ser du på den?

Ellen Key svarar Anne-Marie Körling: ”Barnet måste få hämta denna morgonrodnads poesi först ur sagan, sedan ur den stora litteraturen. … att kunna läsa väl, detta är de tvenne stora mål åt vilka hemmets som skolans intellektuella uppfostran bör syfta. Sedan barnet kan detta, då kan det lära sig nästan allt annat själv?”

Anne-Marie Körling frågar Ellen Key: Jag undrar om vi förstår uppfostran på samma sätt. Nåja, jag antar att Ellen Key menar bildningen? Hur skapas den?

Ellen Key svarar Anne-Marie Körling: ”Läroböckerna måste alla bli fulla av must och lust, så som de bästa redan äro eller voro, t.ex på Jakob Ekelunds tid, han, som gjorde allmänna historien tjusande som ett sagospel. Läroboken ska försvinna och de stora böckerna, originalen /… / återsättas i ungdomens hand.”

Anne-Marie Körling frågar Ellen Key: Ja, det här med böckerna och att lära sig läsa är något vi diskuterar 100 år efter din tid. Det finns inte så mycket böcker i skolorna idag. En gång i tiden monterade man ned biblioteken. Hur ser Ellen Key på bibliotekens betydelse?

Ellen Key svarar Anne-Marie Körling: Skolans bibliotek skall vara det största, vackraste och viktigaste lärorummet och skolans bokutlåning en väsentlig del av dess lärareverksamhet.

Anne-Marie Körling frågar Ellen Key: Det låter ju som ett fantastiskt lärorum. Litteraturen har en naturlig plats i skolan. Hur ska man lösa det här med individens lärande?

Ellen Key svarar Anne-Marie Körling: Framtidens skola är en skola för alla fortsätta allmänbidlningen, men efter en för var individ lämpad plan. /… / Den undervisning, som leder till detta slutmål, skall av läraren skötas diametralt motsatt nutidens. Icke den lärljunge, som sitter och hör eller ser på lärarens demonstration eller experiment, lär sig iakttaga; icke den, som får sin skrivbok rättad med petig noggrannhet, lär sig skriva; icke den, som pedantiskt utför slöjdens modellserier, lär sig göra redskap för vardagslivets uppgifter. Att själv göra undersökningar, själv finna de antydda felen, själv uttänka de föremål man utför – över huvud icke rättas i enskildheter, annat än när dessa äro alltför tidsspillande felaktiga – utan själv trevande finna det rätta, det fullkomliga arbets- och uttryckssättet, detta är verklig uppfostran, detta leder till äkta bildning.

Anne-Marie Körling frågar Ellen Key: Vi talar inte så ofta om bildning. Vi vill nog mer att eleverna ska göra det vi säger till dem. Men de vill liksom inte göra det vi säger till dom. De halkar efter i Pisarapporten och läraryrket är inte längre ett så attraktivt yrke. Vad tycker du vi ska göra?

Ellen Key svarar Anne-Marie Körling: ”Det stillaste, lydigaste barnet är det bästa skolbarnet. Det vill säga de mest opersonliga och färglösa bli alltid ”mönster”. Sålunda förvrids redan skolans värdebegrepp. Ju mer kropp och själ visa sig passiva, lätt dresserade och receptiva, dess bättre resultat från skolans synpunkt. Odygdsmakarna, de trotsigt individuella, de ensidigt originella bli i skolan alltid martyrer för sin verksamhetslust, sina motsägelseanda, sina ”galenskaper”. I nutidens skola infogas det späda personlighetsämnet – eller rättare utströs för vind och våg, som en liten sten vid stranden. Där träffas det av det ena vågslaget efter det andra, dag från dag, termin från termin. Plask – fyrtifem minuter kristendom; plask – dito historia: plask – dito slöjd; plask – dito franska; plask – dito naturkunnighet! Nästa dag nya ämnen i nya små stänk. På eftermiddagen hemläxor och skrivningar. /… / Under dessa vågskvalp domna hjärnorna, fördummas och förstummas själarna, lärarnas som lärljungarnas.

Anne-Marie Körling frågar Ellen Key: Det känns rätt dystert om jag ska vara ärlig. Bästa Ellen Key, det låter så fint det du drömde om, vad kan vi göra idag. Har du några sluttankar som jag kan grubbla vidare på?

Ellen Key svarar Anne-Marie Körling: Skolans mål borde vara att främja livet i dess utveckling till allt högre former, under alltjämt ökad styrka och lycka, under ett fortsatt bekämpande av alla livsförminskande inflytande.

Anne-Marie Körling svarar Ellen Key: Ja, jo, det där med livsförminskande tycker jag är tänkvärt. Jag ska grubbla vidare på det. Jag får tacka för denna pratstund.

(Ellen Key har svarat genom sin bok Barnets Århundrade, 1912)

This entry was posted in Pedagogiska samtal, Skriver om ditt och datt. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *