Det var ett beslut. Under ledigheten ska jag träna. Jag ska avsätta tid och inte tillåta något annat att komma mellan. För att lyckas har jag inte sagt något om mitt beslut. Jag vill inte bli påmind av någon annan.
Jag har satt av tid till läsning. Jag ska läsa böcker denna julhelg. Jag ska läsa länge och jag ska inte låta något komma mellan mig och min läsning. Inga sociala avbrott, inga Twitterbesök, inga Facebookuppdateringar, inga delningar av fantastiska meningar hämtade ur litteraturen. Jag ska läsa. Inte dela. Jag ska låta läsförmågan få sitt. Pröva koncentrationen.
Då händer det. Jag läser under några timmar. Sen knackar någon på axeln och säger att vi ska göra detta eller detta. Jag slår ihop boken. Men vid varje ögonblick som ges plockar jag med mig boken för att hinna läsa några sidor. Tar med den till toaletten. Tar med den till köksbordet för maten är ännu inte serverad. Tar med mig boken. Det är inte uppdateringar jag får. Det är en berättelse. Genom skam, genom lycka, genom kärlek och genom livsdilemman läser jag in mig som en vän.
Jag behöver berättelsen, den långa, den omständiga. Jag behöver koncentrationen. Den lugna, stilla. Jag behöver spegeln litteraturen ger. Den där det skavda också syns.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det är just det jag försöker göra, läsa och hitta tillbaka till koncentrationen. Att försjunka i den där vindlande historien, som att andas är orden som jag får till mig när koncentrationen bär. Men det tar tid att hitta dit.
Kram och god fortsättning.
Länge sedan sist. Länge sedan jag tittade in i din blogg och så bara händer det.
Som vanligt läser jag dina välformulerade tankar som uttrycks i de skrivna orden.
Dagens inlägg berör mej på ett sätt så att känslor på den forna tiden framkallas.
Även skrivlusten framkallas. (Din skrivförmåga framkallar så många positiva handlingar.)
Bl.a. framkallas minnet av den tid när jag var ung, mycket ung.
Den tid när jag levde lyckligt med min lilla trygga familj med en sjungande mor, en busig storebror och en LÄSANDE FAR.
Han läste, läste och läste. Med den icke rykande pipan hängande mellan tänderna, tillbakalutad mot soffans armstöd o meduppvikta korslagada ben satt han där med sin bok. Det var förmodligen pappas största och viktigaste stund på dagen efter en slitsam arbetsdag.
Han levde i böckernas värld och i mötet med likasinnade kamrater byttes böckerna från bokhyllan och ibland inhandlades en och annan bok. Inte många.
Pappa var närvarande men ändå så frånvarande.
Jag kommer ihåg att jag gav mej själv det löftet att ALDRIG läsa så ofta att min familj skulle uppleva mej frånvarande.
Nå väl, läsandet till trots så fanns alltid den fysiska sociala kontakten där.
Då lade pappa ifrån sej sina böcker. Om än lite motvilligt lämnade han plats till förmånen att samtala med grannen eller ngn bekant.
De stunderna, de samtalen, de besöken var så underbara. Inga stora ovationer….. samtal över en kopp kaffe (många hällde över kaffet till fatet, placerade in en sockerbit mellan läpparna, för att strax före blås och slurk, låta sockerbiten slinka in i munnen.)
Barns öron som fladdrade. Barns öron som mottog ord och meningar som lades i minnet. Minnen som alltid skulle bli kvar och även kom att bli en sorts ledsagare under uppväxten.
Jag uppfylls av glädje vid dessa minnen och tyngd av nutidens sociala konstgjorda kontakter.
Blogg, twitter, sms och alla tänkbara kontaktnät som jag inte ens har vetskap om.
Lyckliga de som har lusten att utveckla sitt kunnande inom tekniken. Lyckliga de som på så sätt vidgar sina vyer……
Till sist, lyckliga mej som fortfarande tror på det fysiska mötet människor emellan och att jag fortfarande har viljan att mina öron skall få vara mottagare av de mänskliga rösterna.