”… blommorna somnar in i kvällens lugna andedrag som kommer med kornknarrens stillsamma vaggsång och syrsornas spådomar medan den långa skymningens halvslutna ögonlock och gräsets svarta ögonfransar stilla speglar sig i vattnet.”
Kanske skulle jag läsa den för mitt lilla barn därför att texten lägger sig över oss båda som ett lugnande texttäcke. Mitt lilla barn skulle höra hur min stämma blir kvällslugn och hur skymningen lägger sig också över tonfall och vaggar in i sömnen. Jag skulle också vaggas in i den genom mitt lilla barns långa och stilla andetag. Jag skulle sedan stå där vid den sovande och känna den ro som finns i orden och i den kärlek jag känner och tänka på syrsornas spådomar.
Dikten är av Gunnar Ekelöf, ur Sent på jorden, Månpocket Albert Bonnier Förlag, 1989
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Hej,
och jag som alltid trott att Ekelöf skrev
abstrakt svårt och absolut inte naturpoesi.
Men Åh så vackert och svindlande vidöppet!
(Ligger på en oöppnad Ekelöf sedan åratal
men nu ska jag äntligen övervinna mig själv.)