Raggsockorna, den röda tråden och det utvidgade kollegiet

Så håller jag paketet från ön. Jag vet innehållet. Sockorna är förannonserade. Vill du ha ett par? Och ja … jag vill gärna ha ett par sockor. Sockor från ön. Sockor från en annan till en annan. Sockor som stickats av lärarhänder för lärarfötter med trådar som stickar in tankar, känslor och funderingar. Ja, jag vill gärna gå omkring i mina sockor. De jag nu gjort till mina. De som formas efter mina fötter. De värmer.

Jag tänker på handverket. Detta att själv göra och skapa. Jag tänker på tråden som blir maska som blir en del av något större och slutligen är det en socka. Jag tänker på tankarna som stickas in, om saknader, om sorger, om glädjen att få ge, om att få stanna upp tiden genom att göra saker själv. Jag tänker på förmågan att skapa. Den med fingrar som virar tråd och garn, som följer mönster och utbildar sig själva. Handen som kan.

Jag tänker på gesten att ge. Jag tänker på att jag har fått. Att ge och att få. Konsten att ge utmanar konsten att få. Eller ta emot. Jag får ett avi om ett paket. Jag går till posten och hämtar ut. Barnsligt glad öppnar jag paketet utanför. Julaftnar är det precis nu. Väl hemma kryper mina fötter ned i gåvosockorna. Det uppkommer inga skavsår i sockor. Inte ens sticks de trots att de är stickade.

Ja, jag blir lycklig över att vara mottagare. Jag blir lycklig över trådar som vävs genom skolsverige, stickas samman genom sociala medier, knyts ihop genom samtal och möten, färdigställer något för att sedan börja om igen. Om detta nätverk inte fanns skulle en lärare på en ö vara lärare på en ö. Och jag skulle vara lärare på min ö, eller där jag är. Lärare var en gång öar. Nu kastar vi ut trådar till varandra. Den röda tråden som vi alltid talar om i skolan. Den kan vi fatta, den kan vi knyta in oss i.

Jag tillhör det utvidgade kollegiet. Det som sticker ut. De som knyter an. Det som märkbart ger sig till känna. Trådar som knyts samman. Skapar grogrund. Aviga och räta oavsett.

Jag har fått ett par sockor.