Då mina barn gick i skolan fick de till uppgift att skriva ett brev till sig själva. Det brevet skulle de få läsa om 25 år. Läraren tog hand om det och förvarade det någonstans. I brevet skulle varje elev berätta om vem de är om 25 år, vad de arbetar med, om de har barn och var de bor. De skulle berätta om det liv de syntes leva om 25 år. Jag hörde talas om de här breven. Hur de engagerade mina barn så pass att de berättade om dem under middagen. Mina barn ritade också släktträd och skrev lite om sin familjehistoria. Skolan gav redskap för det. Idag funderar jag om allt vi berättar om oss själva. Är det historien vi vill läsa om vilka vi var om 30 år? Eller kan vi berätta en historia redan nu så att vi kan framställa oss som de vi ville se oss som om 30 år?
Jag skulle gärna göra en lektion om detta med elever. Låt oss säga att vi läser sience fiction om framtiden. Låt oss tänka att vi läser Orwells 1984 eller Karin Boyes Kallocain och funderar över hur den informationen vi idag uta
n att tänka delar kommer att begripas i en annan tid. Vilken tid kommer vi att verka i om 30 år? Vad ser vi idag som pekar mot det? Vi skulle kunna läsa artiklar om hur människor kartläggs, om demokrati och om yttrandefrihet. Vi skulle kunna ställa frågorna om och hur vi bevarar och arbetar för den rätten.
Ja, vad skulle vi få veta om oss själva? Vilken bild framkommer? Vilken tid kan vi se att vi lever i?
Och så slår det mig – kommer det fortfarande vara okey att hitta på kreativa lektioner? Kommer skolan tillåta det i framtiden? Vill vi ha fria ord?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
