Boken berör mig ur ett pedagogiskt perspektiv. Jag läser den i omsättartankar till pedagogiska utvecklingstankar. Tor Wennerberg beskriver i sin alldeles nyutkomna bok hur anknytningen hos ett litet barn ser ut, hur det lilla barnet anpassar sig till sin anknytningsperson, egentligen i form av den första överlevnadsreflexen, ett litet barn klarar sig inte utan sin anknytningsperson, utan värme, att bli till i sin nästas blick och närvaro dör barnet. Det har man vetat om länge. Det är inte födan som livnär, det är människan det lilla barnet tillblir i förhållande till. Det är mycket känsliga saker. Det är djupt mänskligt att knyta an till människor, det gör vi i kärleksrelationer, det gör vi för att vi är sociala varelser, flockdjur, vi behöver varandra för att existera.
Jag har läst 90 sidor och kan inte släppa taget om boken. Jag ser många saker jag vill omsätta i pedagogiska realiteter. Hur kan vi i ljuset av denna förmedlade kunskap exkludera elever ur sammanhang? Hur kan vi vuxna straffa ut med ensamhet då vi vet att människan är människa bland andra? Utåtagerade små barn har berättelser att berätta men vi stänger vår förståelse i den stämpel vi ger dem. Jag är helt säker på att jag kommer klura ut frågeställningar där vi kan inkludera en förståelse kopplad till forskning.
Vi måste. För barnen skull!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
