1994 omkom min mamma på Estonia. Det var en tid av kaos, inre känslor så starka och omtumlande, som ett bogvisir inom mig brutit sig loss, öppnat upp för allt. Några månader senare vägde jag 16 kilo mindre. Sorgen hade ätit upp mig. Kaoset likaså. Då sköts det på Stureplan. En kvinna i mitt hus blev ett av offren. Känslan av katastrof blev en del av beredskapen.
Min vän ringde. Han, med det stora hjärtat och med den fina rösten, ville berätta en historia. För att muntra upp en aning. Han sa:
– Vem vill ha ett skjut på Stureplan när man kan slå runt på Östersjön?
Jag satt tyst i luren. Sorgen min var svart och tung. Han väntade. Jag sa:
– Det är bara du som kan ringa till mig och säga så där. Det är bara du. Jag kan inte skratta åt det nu. Förstår inte skämtet. Det är för allvarligt för mig. Inget att skämta om.
Han förstod det. Men höll fast vid att det var ett skämt. Ett grovt.
Jag lade på. Satt vid köksbordet. Den beska sorgen smakade jag av. Tårar av salt var jag van vid. Saltet i ögonfransarna gnuggade jag bort lite då och då. Slog upp en svart kopp kaffe.
– Han är nog en mycket kär vän, tänkte jag. Som vågar ringa och säga det skämt som cirkulerar därutanför min bubbla.
Plötsligt började jag skratta. Sen kunde jag inte sluta.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
