Långt senare är sorgen en del av alltet. Långt senare.
Samtidigt är sorgen som ett plötsligt drag med tändsticken mot plånet. Uppblossande. Något i världen runt omkring berättar om den händelsen där vi drack kaffe och du spillde. Något annat framkallar din bild och bussresan syns avstannad. En resa som inte rör sig. Då man går av vid en hållplats för länge sedan borta. Och namnet som ropas på i sömnen inte vill uttalas i ljuset. Spricka upp i medvetandet. Över frukostbordet bland alla andra namn sägs inte namnet. Saknaden dukar upp sitt tomrum över fulldukade middagar. Höjda glas är bergstoppar omöjliga att nå. Närvaron av andra levande upplevs som teaterarrangemang.
Sorgen kastar sin språklöshet in i oskrivna ordböcker. Uppslagsverkens distans. Begreppens centrering. Utanför är sorgen i sitt eget vilda tillstånd. Mjölken i kylskåpet och brödet med sin sorgekant. Mat utan smak. Spegeln på väggen där bär ett sorgeflor till svar.
Jag hade inte släppt taget om den försvunna. Vid kistan stod jag. Själv borta. Inget sorgespel inom mig. Kyla. Bitande litenhet. Frostskadad. En kista. En präst. Av jord är du kommen.
Över jorden gick du. Trampade ned scilla i en trädgård. Jag minns. Man får inte trampa ned scilla i en trädgård.
Sorgen berättar sig fram. Som snigeln. Antennerna ut mot världen. Spröda. Livssökande. Den spegel som livet håller upp. Spegeln i dina livsbejakande ögon är livet självt. Tillåtelsen att lämna sorgen. Överge dig döda du. Hundra år av ensamhet. Lägga rosen på kistan.
Spegla mig i skrattet. Spegla mig i hungern. Spegla mig i orden. Se mina händer slå an en sträng. Höra ekot av våra skratt. Skratta med.
Läser David Grossman Fallen ur tiden, 2014. Skriver om min egen. Läser om hans.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
