Ingen skola. Inget larm. Inga spring i korridorerna. Inga elever som säger hej. Inga röster från ett klassrum. Ett avstannande.
För en lärare kan det innebära en slags tomhet. Skolan är ständigt pågående att avbrott och ledighet känns som en väldigt tvär kontrast. Ibland började jag sommarlovet med att bara vara. Det kändes tomt och märkligt att sitta en timme vid frukostbordet och dricka kaffe och … något rusade i kroppen. Kanske var det själva springandet som fortsatte innanför, beredskapen att genast agera, handla och lektionens ramar, och nästa lektion, mötet som väntar och nästa måste som läggs på framtiden – som gör att timmen vid köksbordet känns lång.
Idag skriver jag. Jag ska rapportera om mitt arbete. Jag har mina anteckningar och jag är tacksam för att de finns. Jag är en flitig antecknare och det är jag i efterhand glad över. Genom det jag skrivit får jag fatt i en skoldag, den i januari eller den i mars. Det är mycket som sker på en skola. Det slår mig då jag tittar på det jag skrivit. Det är mycket. Mina anteckningar gör att flödet stannar av och går att tänka om.