Om det står att ”den här trappan har 100 trappsteg” så kan jag inte låta bli att räkna stegen. 100 låter så mycket och genast tänker man att hissen kanske är att föredra – men sen kommer räknarlusten och jag blir ett litet barn, känner lekfull nyfikenhet, och vill gå trapporna för att se om det är exakt 100 trappsteg. Det är också ett källkritiskt förhållningssätt, den att räkna och undersöka om det stämmer och själv bilda sig en uppfattning och inte bara köpa informationen rakt av. Det kostar på att vara källkritisk. Så jag räknade trappstegen.
Skillnaden mellan att gå i trapporna är att man får gå 100 trappsteg medan hissen reducera sträckan till fyra plan. Det betyder att det är 25 trappsteg mellan varje plan – sen funderar jag om det är rimligt? Kanske är det fler plan på 100 trappsteg. På detta praktiska sätt konstruerar jag lektioner och lektionsidéer. Och jag lägger mig i texter. Något jag också skrivit om i Kiwimetoden, 2006.
Nåväl, det visar sig vara fler trappsteg än 100. Vad krävs det då? Nya frågeställningar:
- Vem räknade?
- Hur många kontrollräknade?
- Varför skriver man inte att det är ungefär 100 trappsteg?
- Var finns trapporna?
- Hur kan man undersöka saken utan att vara där själv?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Texten är sann om du tar två trappsteg 10 gånger då blir det 100-steg i trappan, kanske var det så den som skrev texten tänkte 😉 Fin exempel på vikten att ta konkreta exempel för att prata om källkritik.
Sommarkramar frpn Kristina