Lördag. Sträcker ut mig mot dagen. Lördagar är pedagogens fridag. Söndagen icke. Söndagen är påminnelsens dag. Förberedelsernas. Lördagen är vilodagen. Jag sträcker ut mig mot böckerna i bokhyllan. Sträcker ut mig mot kaffekoppen. Sträcker ut mig mot lördagstidningen. Läser långsamt. Sväljer kaffet långsamt. Gör allt med viss fördröjning.
Sofflocket. Kudden. Läslampan.
Tystnaden. Läser länge. Boken fängslar och språket förefaller plötsligt ledigt och lätt. Några sidors läsning gör att jag förstår författarens språk och kommer överens med hur författaren skriver. Ibland de yttre ljuden. Jag hör grannarnas vattenkranar och fotsteg. Jag hör någon skrika skynda och kom, sedan ytterdörren och stegen nedför trappan, porten som öppnas. Sedan tystnaden.
Utanför står tallarna stilla. Björken rasslar med gultorra blad som vägrar att lämna, hoppa och falla. Jag tänker att jag är tallen. Jag är en stayer idag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
