Pedagogens iver och litteraturens spark i pedagogens själ

Körling ritar

– Har du läst dagens boklördag. Handlar om … kan du läsa den? Kan vi samtala om deras samtal?

Jag läser i DN Boklördag. En mejlväxling om den sällsamma konsten att läsa och skriva. De berättande är Åsa Beckman och Richard Ford. Av rubriken att döma sker växlingen via nätet. Tillika är det brev som sänds mellan två. Berättelser och tankar i strömmande texter som knyts samman i svar, gensvar, berättelser som skapar inblickar i den skrivandes inre och även vad som sker i det yttre. Att mangla. Att livskatastroferna inte går att komma förbi. Brödet till lördagsfrukosten. Om saknad, den där inre rösten. Ord som utsatt, rädd och vad dessa gör med mig som får läsa. Om att hämta upp varandras textrader och spegla dem tillbaka:

”Sätten vi saknar våra liv är livet”.

Pedagogen bitvis 

Det pedagogiska anslaget. Vad kan jag göra med denna publicerade mejlväxling:

  • Genre brev.
  • Två författares brev; Åsa Beckman och Richard Ford.
  • Datum angivna, klockslag likaså.
  • Alla brev börjar med ett personligt anslag som förändras under brevväxlingens gång: Kära, käre till det mer direkta anslaget där breven börjar med namnet, varken hej, kära, käre utan namnet direkt. Jag tänker att man skriver så då man känner varandra, då brevskrivandet fått fart, blivit ett samtal över en middag. En slags iver. Ett omedelbart gensvar. Mina funderingar. Stämmer de med verkligheten. Det går att följa klockslagen, dagarna, datum?
  • Breven är publicerade. Vad gör det med genren brev? Vad betyder det att läsa andras brev? Att få läsa dagböcker och brev vilka är personliga? Här är dessa mejl publicerade, vad vill man ge oss som läsare? Varför publiceras dessa brev? Syfte?
  • Vem är jag som läser deras mejlväxling? Jag känner mig inbegripen, kanske jag kan svara? Kanske jag kan få fundera? Kanske jag kan lära mig hur tankar växer i dialog?
  • Fotografierna berättar. Det första fotografiet visar brevskrivarna vända mot varandra. De tittar på varandra. Deras möte säger oss ingenting. De har kontakt. Den röda färgen i kjol och byxor är densamma. I följande uppslag syns två separata fotografier av brevskrivarna – de är självständiga, de är på väg, deras fötter visar rörelse, men också beslutsamhet. Deras armar är båda i kors. Deras blick utåtriktad. Mot oss läsare. Det sista fotografiet är ett annat. Den riktar sig inåt mot litteraturen. Den andra läsaren. Den som finns på tunnelbanan. Den läsande. Den som kunde vara jag. Den som kunde vara du. Den som läser boken. Ett fotografi som visar oss på engagemang från en av dem som skriver breven. Ett bildligt svar på ett samtal mellan de två.

Ja, jag skulle arbeta med den här artikeln. Med eleverna. Jag skulle diskutera genrer, berättaranslag, delaktighet, publicering, fotografier, beskrivningar av vilka brevskrivarna är och vad som står i de små texterna om dem och söka finna vilka de är då de berättar. Vilka frågor lyfter de, vilka funderingar gör de, vilka platser skriver de ifrån, vilken litteratur de syftar till, vilka frågor de ställer, vilka frågor som inte besvaras.

En spark i pedagogens själ

Körling ritarPedagogens iver. Att också stilla den. Inte kliva in och göra delar av helheten. Lyfta ut en bit här och en bit där. Det finns något i helheten. Den egna läsupplevelsen. Den egna stämman som uppstår då jag läser. Den jag inte vill få värderad. Den jag inte vill ha en bokstav på. Inte ett F, inte heller ett A. Betyget kan inte sättas nu genast. Det tar tid att förstå. Den ivern att ringa in att vi förstår hör snabbheten till. Jag vill inte förstå genast. Jag vill fortsätta involveras i samtalet, återkomma till texterna, se dem förändras i takt med att mitt liv förändras. Att jag kan ana djupet i den jag är och djupet i det jag inte förstod.

Kanske skulle jag initiera en mejlväxling mellan mig och mina elever. Kanske är det vad jag ska göra. Hur berättar vi oss till varandra?

Jag skulle vilja att eleverna fick fördjupa förståelsen för helheten, om att löven i det gula trädet får ingå i samma anslag som att vi har gått till val, om äktenskapet och kärleken i samma anslag som den vardagliga resan till arbetsplatsen.

Jag skulle vilja samtala om hur författaren till breven inte kunde stanna kvar i texterna, hur dyslektikern som stampar på sikt inte ger upp sitt stampande utan fortsätter att stanna kvar för att avsluta något mycket, mycket, mycket svårt.

Jag skulle vilja undervisa om hur författare bänder i sina egna texter, knuffar ord och meningar ur sammanhang och väver en ny text genom den egna.

Jag skulle vilja ge eleverna egna möjligheter att utan att mangla sönder innehållet känna saknad efter att ha läst en bok, sakna samvaron med den litterära vännen som retat upp hela tankesystemet och flyttat in med sina livsåkommor, livsutmaningar, livsdilemman. Hur smärtsamt det kan vara att slå ihop boken för att den inte har en fortsättning. Den där acceptansen.

Jag skulle vilja ge kreativiteten större utrymme. Den makt som berättaren har. De val vi kan göra i berättelserna också som läsare. Vi kan plötsligt byta infallsvinkel och bli en annan. För att berättelsen gör det möjligt. Vi kan för vi kan fantisera. Om vad må ibland vara får egendom.

Jag vill undervisa om konsten och frågan om vad den betyder. Jag vill leka med lånade meningar som ”att livet är en kalabalik.” Och att oavsett vem jag är som författande berättare kan jag ge mina karaktärer något av det jag inte vågat mig på, inte prövat eller förstått, kliva in i mina berättelser och leva ut något av det jag undrar om.

Jag vill att undervisningen är tänjbar och gör något med våra föreställningar. Att vi känner oss extra levande när vi är där vi är och delar något för att vi får syn på den horisonten.

Jag vill att undervisningen vandrar mellan texterna, att bok hör ihop med böckerna, att andra berättare plötsligt berättar och där våra egna berättelser vävs samman med andra tänkare och inkluderas i samtalen där böckerna, tidningarna ingår som aktörer.

Att ge undervisningen andra kriterier än bra eller dålig, tillika litteratur som är bra eller dålig, att begreppen vi använder inte bedömer, fördömer eller kritiserar. Vi har ingen aning om vad saker och ting får för betydelse. Vi får delta, vi får lyssna, vi får tröst, förklaringar av vårt eget liv. En mening kan förändra tankespåren.

Att saker inte hör samman linjärt. Utan mer cirkulärt. Så fort människor börjar prata börjar hon sammanfoga. Jag vill ge eleverna möjlighet att sammanfoga och göra omsvep, berätta utifrån nya infallsvinklar, omsätta, göra hack i linjerna, stöpa om i andra former.

Jag skulle vilja lyssna till berättelserna som kan uppkomma ur litteraturens frågor: Något som sparkar i min själ? Om naturkatastroferna kan vara en bild för åldrande? Om man känner författaren för att man läser det författaren skriver? Att dö, att åldras, att leva?

Jag skulle vilja undervisa om det svåra att läsaren skapar boken. Det svåra att inte läsa in sig själv, det svåra att också läsa in sig i det som är svårt att förstå. Att läsaren avslöjas i bokläsningen. Och att läsaren kan inkluderas i en berättelse där författaren plötsligt får ett infall att skriva in läsaren i berättelsen.

Jag skulle vilja…

 

 

*****

Mitt blogginlägg har sitt ursprung ur mejlväxlingen mellan Åsa Beckman och Richard Ford och jag hänvisar till dem och Dagens Nyheter och din läsning av deras innehåll. 

 

 

This entry was posted in Boken i undervisningen, Läraryrket och lärarrollen and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>