Idag deltog jag i en lektion där elever och lärare talade arabiska. Jag lyssnade till samtalen, jag följde med då eleverna läste ur böckerna och jag förstod väldigt lite av det som berättades. Då läraren vände sig mot fönstret och pekade ut mot något där kände jag mig lättad. Utanför stod två träd och över dem en blågrå himmel. Jag tänkte att nu förstår jag lite, lite grann. Läraren är lugn och eleverna aktiva. Jag är där men kan inte delta. Jag kan bara försöka förstå.
Jag tänker på alla barn som sitter i skolan och som försöker förstå. Att uppmärksamheten handlar om att delta och ständigt försöka förstå det som sägs utan att något pekas mot utan allt som sägs handlar om det som ska ha en bild i föreställningsvärlden och aktiveras genom texter, samtal och ordförrådet. Det man inte har och det man försöker skaffa sig.
Det är nyttigt att försätta sig i hur det är för eleverna. Lektionen jag deltog i var en fin lektion som innehöll miljöbeskrivningar och om hur vi handskas med miljöförstöring och hur vi kan verka för miljön – och det var då läraren pekade ut mot himlen och träden.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
