Jag ville förstå men jag förstod inte ett ord

P1330466

Jag har besökt många klassrum. Jag har deltagit i många lärares undervisning. Ett minns jag. Det var en lektion i arabiska. Jag ville vara med och jag ville se hur jag skulle förstå. Läraren talade oavbrutet arabiska. Eleverna var aktiva, glad, räckte upp handen, deltog utan att räcka upp handen, pratade på. Det var ett sorl och läraren var där i dess mitt, fångade upp elevernas berättelser, lyssnade in det spontana som kom, log, lyssnade och summerade. Jag förstod ingenting av det som sades eller förklarades. Värdegrunden förstod jag, de vänliga ögonen, elevernas gester mot mig att delta och att få vara med. Läraren som lyssnade in eleverna. Läraren som såg så vänlig ut. Plötsligt tittade alla elever ut genom fönstret. Läraren visade på något där ute. Jag följde med i blicken. Det var träd därutanför. Kanske att något av orden betydde ”träd”. Eller kanske betydde det ”skog”. Jag blev uppmärksam. Jag hade något att hänga upp språket på. Jag ljudade ordet tyst för mig själv. Ett ord kanske jag hade lärt mig. Ingen mer gång sades ordet. När alla tittade ut genom fönstret sades det flera gånger.

Jag arbetade hela tiden med att försöka förstå. Jag ansträngde mig att följa med. Jag försökte snappa upp ord. Jag ville delta.

Efteråt pratade läraren och jag. Vi samtalade om lektionen. Om lärarens värme och ledarskap. Om lärarens relation till innehåll och till eleverna. Jag berättade att sådant går att se genom att läsa av elevernas agerande, deras iver att berätta, deras glada ansikten och svaret som fanns i lärarens lika glada nyfikenhet på vad de hade att säga och berätta. Men, så funderade jag om detta med mitt lärande. Hade jag lärt mig träd. Eller hade jag lärt mig skog. Läraren tittade på mig. Jag förklarade att jag följde lärarens gest mot fönstret och att eleverna och läraren tycktes säga något om det som fanns utanför. Jag såg träd, kanske såg jag en skog. Jag tänkte att jag lärt mig ett ord, och nu undrar jag över vilket.

Läraren såg förvånad på mig. Undervisningen hade handlat om horisonten, om miljön vi medverkar till och skapar och vad vi måste tänka på längre fram. Det var horisonten de pekade ut mot. Den som fanns bortom träd och skog. En slags idé var det eleverna och lärarna blickade in mot. Det egna ansvaret om jorden. Jag tittade på läraren. Vilket ord var det jag hade lärt mig? Då jag försökte uttala det kändes det som tungan och jag inte var överens. Jag fick fram ett ljud. Det gick inte att förstå som ett ord.

Jag tänkte på alla elever som är i klassrummen. All den mödosamma kraft de lägger ned på att försöka förstå, all den uppmärksamhet de försöker skapa mening och sammanhang ur. Den att vara med men inte förstå. Den att få delta men inte med självklarhet. Och vikten av att klasskamraterna och läraren är vänliga och bjuder in. Jag deltog på en lektion. Inte fem. Inte fem dagar i veckan. En enda. Och jag fick tänka mycket på det jag upplevt av språkliga hinder men också möjligheten som fanns i det öppna mottagandet som visade att jag var välkommen att delta.

This entry was posted in Pedagogiska samtal, Undervisningen. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.