Att finnas men förstå att man inte har funnits. Denna gåta. Var fanns man innan man inte fanns. Lika obegriplig som när man levt och sedan inte längre finns. Barn undrar över de här frågorna. De löser dem också.
– Jag var bakom er fast ni inte hade såna ögon att se med. Men jag fanns faktiskt ändå, och följde med bakom er. Jag fanns.
Så berättade en liten en. I boken finns de här frågorna också. I Sandvargen av Åsa Lind finns många existensiella frågor. Och frågorna har inga svar. De svaren man ger och skapar får tjänstgöra lösningar. Det är fint att läsa om hur andra tänker. Boken kan ge oss de andras tankar:
”- Jamen, det var ju innan du fanns, sa pappa.
Innan hon fanns? Zackarina tittade noga på fotografiet. Ett tält och två cyklar. Skog och himmel och regn. Två som var glada, men ingen Zackarina, för hon var den som inte fanns.
Fanns ingenstans, tänkte hon och kände sig underligt ensam. Men sedan kom hon på en sak och skrattade till.
– Jomen, lite fanns jag väl i alla fall, sa hon. Jag låg ju i mammas mage, har du glömt det?
– Nä, men cykelsemestern var före det, sa pappa. Flera år innan.
– Men var var jag då, då? undrade Zackarina. Innan jag låg i magen?”
Det är knepiga frågor. Frågor som gör oss gemensamma. Vi kan inte ge svar för vi vet inte. Vi ger svar för vi vill skapa mindre avstånd till det obegripliga.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
