En elev är ursinnig. Väskor flyger. Kläder flyger. Tårar sprutar. Det är enkelt att som lärare hamna i konflikten. Bli konflikten. Den smittar och det våldsamt. Samtidigt väcker den ordningskänslor och ”så här får det inte vara. Nu måste eleven skärpa sig.”
Det är svårt att skärpa sig när man är ursinnig. Det hjälper inte att man rusar fram och säger till med argaste rösten. Jag brukar göra tvärtom. Inte gå in i det ursinniga, det arga, det ledsna utan hålla mig till det jag kan göra i det yttre, dvs, prata om något helt annat men inte gå ifrån, utan stanna där jag är, intill.
– Du är jätte, jättearg men jag undrar om vad du tycker om det här omslaget till boken?
Eleven slår sig ner med en duns. Snor och tårar. Jag har alltid en trave näsdukar vid mina skrivbord, eller upphängda på en spik, bara att dra av. Torka lite. Sen diskuterade vi omslaget, läste lite ur boken, hjärtats hårda slag blev mjuka och lugna. Andetagen stilla och kinderna mindre av illande rött.
– Tack för den här stunden, säger jag sen. Tänk att du var så arg och ändå kunde läsa och berätta. Vad var du arg på, minns du?
Eleven berättar, berättar, berättar. Det fanns fog för det arga, ledsna och besvikna. Det fanns lösningar också. Det fanns saker som hörde ihop med saker. Det fanns viskningar innan elevens ilskna röst.
Innan vi gick in till de andra plockade vi tillsammans upp kläder och väskor. Det var inget tvång i det, bara gemenskap och faktiskt omtanke om de som fått sina jackor nedkastade. Jag ser eleven borsta av en jacka innan den hängs tillbaka på rätt plats.
Jag har skrivit om detta att lösa konflikter i Läraren inom mig. Där finns ett exempel på ett exempel om en sten. Berättelsen om stenen heter den.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
