Eleven råkar spilla mjölk i matsalen. Eleven stelnar till. Nästan som förstenad. Eleven tittar på mig. Jag går fram till eleven med mitt glas mjölk, spiller lite av min mjölk på golvet, och sa;
– Här kan man spilla, det kan hända vem som helst.
Det dröjer lite innan eleven mjuknar. Rädsla ser ut så där. Stelnad kropp, stelnad rörelse. Förstenad. Skräck kanhända. Något berättas.
De elever jag från andra skolländer brukar jag samtala med. Inte allt kan berättas genast utan det tar lång tid att få veta något om det barn har varit med om. Med en lärare kan man prata i Sverige men hur ska man veta det? Det kan dröja månader innan ett samtal kan handla om lärares slag eller att elever inte blir slagna här. Däremot kan man se det på elevernas rädsla för att göra fel eller för vad tillsägelser får för efterföljder. Eleven i matsalen var van vid att få en smäll då eleven gjorde något fel. Det hade hänt flera gånger. Den berättelsen syns i elevens reaktion. Det är reaktionen som är det språk eleven förmår berätta med.
En elev kom till mig och frågade om det verkligen, verkligen, verkligen var sant att lärare inte slår barn i skolan. Hur kunde man vara säker på att det var sant? frågade eleven.
– Det är sant.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
