Jag skriver alltid ned det jag förvånas över. Något som berättar något annat. Ett plötsligt fönster mot det jag inte vet, inte tror och inte tänker. Det som gör att jag som lärare kan se annat. Verkligen se annat. Jag skriver upp det. Ofta är det något eleven säger eller eleven gör.
I februari skrev jag upp något som jag förvånades över. Som fick mig att se något jag inte trodde mig kunna se och jag såg. Idag berättade jag om det jag skrivit för eleven. De ordagranna orden jag nedtecknade. Eleven mindes. Nu återgav jag det jag fått höra en gång för länge sedan. För att samtalet blev möjligt. Det resulterade i att eleven kände sig sedd. Mycket sedd.
– Menar du att … du skrev ned det! Vet du, det jag sa var viktigt för mig, för den jag är och för den kultur jag vill komma ihåg. Att du skrev ned det. Tack.
Ja, jag skrev ned det.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
