Jag minns hur jag försökte få min mormor att förstå saker och ting. Oftast handlade det om att hon frågade mig vad jag menade med det ordet, eller ett annat. Vardagliga ord i mitt tonårsliv men ovanliga i min mormors språkbruk. Under den värsta tonårstiden suckade jag tungt över mormors språk och att hon inte förstod. Idag kan jag ana att hon drog en suck över att språket förändrades, kanske till det sämre. Mormor skulle aldrig någonsin säga att så var fallet. Hon försökte förstå. Jag försökte också förstå henne. Ju äldre jag blev ju mer försökte jag anamma hennes berättelser. Språket över generationerna.
Jag minns mitt möte med min farbror. Han emigrerade som mycket ung. Kom aldrig tillbaka till svenska språket. Jag mötte honom i Amerika då jag var 13 år. Ännu okunnig i engelska språket, inte naturligt att tala. Han ansträngde sig att tala svenska med mig. Det var som att öppna en konservburk med svenska språket från anno 1914. Jag förstod ingenting. Det gick omöjligt att begripa den svenska han talade.
Över tid förändras språk och man måste vara i det för att på ett naturligt sätt uppdateras i uttryck som hämtas ur händelser och människors vardagliga möten. Då jag läser Tomas Tranströmers ”Minnena ser mig”, 1993 tänker jag på språket över generationerna:
”Morfar talade 1800-talets språk. Många vändningar skulle i dag te sig uppseendeväckande ålderdomliga. I hans mun, och för mig, lät de alldeles naturliga.”
I läroplanen för ämnet svenska kan vi i inledningstexten läsa att: ”Att ha ett rikt och varierat språk är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts.” Lgr 11, 222
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
