Denna text får mig att fundera mycket på hur vi samtalar med barn och det de gör. Jag brukar tänka på de svar jag skulle ge eller hur jag skulle förhålla mig till det jag läser. Det gör att jag kan pröva mitt förhållningssätt och öva mig hur att utveckla det pedagogiska arbetet.
Lars Lerin skriver om sin ”dumma lärarinna” i Naturlära, 2014
I folkskolan blev jag hånad av min dumma lärarinna för att jag ritade svarta konturer kring björkar och moln. ”Det finns inga konturer i naturen”, bestämde hon.
Eva-Stina Byggmästar har upplevt något liknande:
”Nakna träd! – det finns inte, så går det inte skriva, sa modersmålsläraren till mig när vi elever i tredje klass i tur och ordning fick komma fram till katedern för att ta emot kritik respektive beröm för våra dikter.
Vi hade fått till uppgift att skriva varsin egen dikt på modersmålslektionen. Jag kan än idag förundras över min reaktion, att jag inte kände mig nedslagen och bedrövad över det pedagogiska bemötandet. Men den dominerande känslan var förvåning, över lärarens fantasilöshet och bristande inlevelseförmåga. Jag tyckte just då bara synd om läraren, inte om mig själv. På något paradoxalt sätt gjorde detta att min självkänsla växte. Jag hade skrivit ´nakna träd`, det gick visst att skriva så, oavsett vad läraren tyckte eller sade.”
Jag funderar! Läser vidare. Bildar cirklar utanför de jag är van vid.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
