”Hellre en äkta hötorgsvy med svanpar i granskuggad sjö än det ängsliga sneglandet mot rådande smak och anpassning till förbannelse.”
Så skriver Lars Lerin i sin bok Naturlära, 2014.
Jag tänker på den oro man kan känna då man vill göra rätt och vill att det ska bli som de andra gör och tänker. Man sneglar och man försöker anpassa sig. Man kommer till korta inför sig själv. Det gör att man förminskas och det är besvärligt.
Om det rör läraryrket behöver vi komma fram till vår professionella hållning och den frihet som kommer med yrkesutövandet och kunnandet som finns genom det. När vi blir ängsliga och oroliga för att det vi gör inte är tillräckligt bra kryper en försiktighet in som hämmar oss. Läraryrket är svårt och det är som det ska. Vi kan acceptera oss som ständigt lärande där våra cirklar breddas och fördjupas. Det betyder inte att vi är okunniga. Det betyder att vi utvecklas professionellt. Professionellt är ordet sa Bull!
Kontakten med eleverna kan liknas vid Lars Lerins ord om konstnären X-et:
”Värme, närvaro, det självklara mötet med …”
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
