”När jag ser folk ute i vägen bryr jag mig inte om vad de har för kläder på sig. Jag tänker på vad de bär inom sig. En del tar långa kliv och ser varken till höger eller vänster, medan andra går och knallar. En del vill famna hela världen, andra rusar som tåget. De flesta söker en plats i solen.”
Jag njuter av Lars Lerins sätt att berätta. Ibland läser jag om stycken flera gånger. Ibland tio gånger. Jag kan inte riktigt få nog. Det observerande men inte de dömande. Penseldragen med orden. Det lekfulla kommer plötsligt mig till mötes får mig att känna mig mindre rädd för det jag inte förstår. Blommor nickar om jag stannar till.
Och ordbruket som försvann med bruket återger en historia. En svunnen tid finns att möta. Så är det att läsa Axels tid. Också det att jag kan vända och vrida på mitt eget sätt att se och tänka.
Citatet ur Lars Lerin: Axels tid, Albert Bonnier Förlag, 2015
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
