Det kom ett brev på posten. Med en hälsning fick jag en bok. Bokens titel ”Lever du?”. Tonåringen på omslaget tittar rakt in i mina ögon. I bakgrunden en kvinna. Bilden av henne otydlig.
Det är som Patrik Hadenius skriver i DN. Det går fort att läsa lättläst. Jag läser över två koppar kaffe och snart är boken utläst. Språket är lätt men innehållet inte alls. Jag kan inte sluta läsa:
Jag gick inte i skolan. Allt jag gjorde var att knyta knutar i mattorna. Tusentals knutar.
Nu är jag i Europa. Min kropp gör inte ont länge, men mina tankar gör det.
När jag läser det sista kapitlet gråter jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
